”Det perfekta slutet”

Trots att jag har ett ganska dåligt minne så är detta ett osedvanligt starkt sådant. Det var i mitten av oktober och vi hade spelat ungefär en fjärdedel av serien. Jag var hembjuden till min absolut närmsta kompis i laget, Oscar Sundh. Jag kommer till och med ihåg att han bjöd på nån form av kycklinggryta med råris (tre plus i min bok). Samtalet gled som vanligt in på hockey och vi konstaterade nästan i mun på varandra ”vem fan ska slå oss i år?”. För mig blev det verkligen ett starkt ögonblick som etsat sig fast och tankarna började fladdra iväg.

För det var ju så att vi var inte speciellt högt tippade innan säsongen, allt från sjätte till tolfte plats registrerade jag i de tidningar och bloggar jag kollade. Och med tanke på att vi i stort sett hade samma forwardsuppsättning som föregående säsong och ganska få nya backar så var det ju helt logiska gissningar. Vi var nog själva väldigt osäkra på var vi stod som lag när det var dags för premiär borta mot Linköping, en av de svåraste bortamatcher du kan ha.

Men med facit i hand gjorde vi nog en av våra fem bästa matcher för säsongen just den matchen. Vi vann med 3-1 och personligen tror jag att det var otroligt viktigt för fortsättningen, för nu hade vi visat varandra att vi är ett riktigt bra hockeylag. Och är det någonting du inte kan vara utan om du ska gå långt med ett lag så är det tro. Tron på varandra, att det är vi som är bäst och kan vinna, är så otroligt avgörande när det kommer till viktiga matcher i ett slutspel.

Efter premiärsegern i Linköping. 

För egen del hade jag känt när jag spelade i Schweiz de två åren innan att sakta men säkert kom en känsla att det inte längre var lika kul att spela, och det är en otroligt jobbig känsla att få när du gör något som du verkligen älskat hela livet. Det var nog därför jag var väldigt mån om att komma tillbaka till Sverige igen, för att få tillbaka glädjen till spelet. När jag fick komma tillbaka till min moderklubb var jag övertygad om att jag hade åtminstone 3-4 år kvar på hög nivå. 

Men redan runt november-december kom den där gnagande känslan tillbaka att det inte längre var lika roligt. Jag blev inte lika arg när vi förlorade och inte lika besviken på mig själv när jag var kass som jag brukade vara. Innerst inne visste jag nog redan då att det med största sannolikhet var min sista säsong. Men samtidigt kände jag ju att vi verkligen hade chansen att vinna i år och efter att ha åkt ut i tre semifinaler (Skellefteå alla gånger, inte mitt favoritlag) så var det verkligen nåt som gav energi och motivation för säsongen!

Säsongen rullade sedan vidare på ett nästan ovanlig lugnt sätt. Som lag brukar du alltid ha några rejäla svackor när det viftas med krisrubriker i de lokala tidningarna, men vi hade hittat ett sätt att spela som alla trodde på som gjorde att vi hade en väldigt hög lägstanivå vilket i sin tur ledde till att vi plockade poäng i en strid ström. Personligen började det också gå bättre efter en tung höst och i slutet av januari parades jag ihop med ovan nämnde Sundh och sedermera Ted Brithén som center. Det gav nog oss alla tre en trygghet, och vi spelade bättre och bättre ju längre säsongen led.

Som den sportnörd jag är så blir det en del lyssnande och läsande om diverse sporter och lag under bussresorna och det var när jag lyssnade på Stefan Lövgren (handbollsikonen!) som var gäst i kommentatorn Niklas Holmgrens podd som jag fick en riktig aha-upplevelse och där och då (förmodligen nånstans på E4:an) i början av mars bestämde mig definitivt för att sluta efter säsongen. Han svarade på en fråga om när han kände att det var dags att sluta, och sa något i stil med ”redan när du för första gången på allvar får upp tanken på att sluta så tappar du några procent i fokus och prestation, och då tror jag det är dags”. Jag kände igen mig i det otroligt väl och det var en stor lättnad inombords att verkligen ta det beslutet.

Att sedan få vara med om det som hände under våren, från en relativt enkel väg fram till final till att två gånger på tre dagar uppleva den värsta nervositet jag känt (sista 1,23 i match sex när Brynäs hade gått från 0-4 till 3-4, samt när de fick powerplay i sudden i match sju) är ju något som jag är extremt glad över att få ha upplevt och alltid kommer bära med mig. Men det är trots allt kortegen och mottagandet dagarna efteråt, och att få se glädjen hos så många andra, med supportrar, vänner och familj som kommer uppta den lilla del av min minnesbank som finns kvar. Det blev helt enkelt det perfekta slutet!

/Pär Arlbrandt

I Arlbrandts andra blogginlägg rankar han de europeiska ligorna. Läs det här.